Visst känns det frestande att sälja mitt guld till smsguld ab och jag känner många som har sålt sitt guld och fått massor med pengar för det men jag vet inte riktigt om jag är beredd att sälja mina fina guldsmycken för de betyder ganska mycket för mig och jag har inget direkt behov av mer pengar heller för jag har redan en massa pengar på banken och dessutom så tycker jag inte om att spendera pengar hur som helst för jag känner mig slösaktig då. Jag föredrar att spara mina pengar och de flesta av mina intressen kostar inte pengar så jag har inte så stort behov av att ha pengar egentligen. Men guld är fint tycker jag och jag gillar att ha guldsmycken på mig så jag tror nog att jag ska behålla mina smycken trots allt. Men om jag skulle ha dåligt med pengar så kanske jag skulle sälja dom.

Jag har på senare tid börjat oroa mig allt mer för att bli sjuk. Inte i cancer eller någon annan obotlig sjukdom som de flesta andra hypokondriker. Nej, jag är mest nojig för att drabbas av mer vanliga och vardagliga sjukdomar som influensa, vinterkräksjuka, fotsvamp eller urinvägsinfektion. Det är nog mest den senare åkomman som skrämmer mig faktiskt. Genom år har jag råkat ut för ur urinvägsinfektion ett skrämmande stort antal gånger. Fler gånger än vad jag skulle vilja tänka på. Fast kanske… kanske finns det en möjlighet att jag kan få slippa tänka på sådana saker snart. Det är nämligen så att jag för bara ett par dagar sedan mer eller mindre ramlade över en sajt http://urinvagsinfektion-info.se där man tipsar om ett naturläkemedel som reducerar risken att drabbas av sjukdomen med en bra bit över 60 procent om det inte var närmare 70 procent. Det medicinen tänker jag självklart prova, jag har redan beställt en förpackning faktiskt.

Jag går just nu och funderar ihärdig på om vi verkligen köpt rätt bilbarnstol här. Det är nämligen så att jag är långt ifrån säker på den saken. Först verkade den i och för sig mycket bra och dessutom synnerligen prisvärd. Men på senare tid har jag börjat tycka att eländet ser påfallande smäckigt ut. Lever den verkligen upp till alla de krav man rimligen kan ställa på välkonstruerad och viktigast av allt säker barnstol? Jag är långt ifrån säker på den saken. Nu har jag visserligen inga konkreta belägg för att befintliga stolen skulle vara undermålig eller direkt usel på något sätt. Nej, det handlar mer om en allmän känsla. En föraning om att stolen mycket väl skulle kunna förvandlas till smulor även vid den mildaste olycka, och något får bara inte hända. Kanske är det jag som bara har fått en fix och helt obefogad idé. Så skulle det mycket väl kunna vara. Men tänk om det inte är så? Tänk om mina farhågor stämmer.

Jag vill att livet ska vara enkelt. Den hållningen är nog så nära man kan komma en grundläggande livsfilosofi mitt fall. Annars är jag rent generellt skeptisk till just statiska filosofiska hållningar, levnadsregler och dogmer av alla de slag. Flexibilitet är nämligen av synnerligen stor vikt för mig. Jag vägrar helt enkelt stängas in och låsas fast av trögrörliga ramar som hindrar mig från att agera precis som jag vill och anser vara lämpligt i varje situation. Med en så fri anfallsvinkel på livet och alla dess skeenden kan man tycka att allting borde gå hur lätt som helst. Tillstöter problem så är det bara att gå runt dem och så vidare. Nu stämmer i och för sig detta i de allra flesta fall. Men det finns tyvärr undantag, ständigt dessa undantag. Till exempel har jag ofta påfallande svårt att hitta företag när jag behöver ett specifikt sådant av en eller annan anledning. Och jag kan bara inte begripa varför det är så.

Jag tror att jag ska sälja lite guld, mycket talar i varje fall för det. Att det skulle vara en god och synnerligen lönsam idé alltså om jag säljer till SMSGuld vill säga. Jag kan i vart fall inte uteslutande detta i ett allt för tidigt skede, en misskalkyl skulle nämligen kunna få förödande konsekvenser. Så mycket har jag vid det här laget insett och accepterat fullt ut. Är det något som jag värdesätter så är det acceptans över hela linjen. I nuläget talar vi dessutom om en påfallande lång linje. Kanske till och med längre en arbetslinje som uppenbart aldrig har varit särskilt rak. Så har i vart fall jag inte upplevt saken utan mer sett denna som ett nystan som kanske ens sitter ihop ordentligt. Jag skulle inte heller tro att den så enkelt går att reda upp. Det kan ta ett bra tag i varje fall, skulle jag gissa.

Ibland känner jag mig bara så där uppgiven och trött. Det känn som att igenting längre spelar någon roll och att jag inte är fast i något existentiell klet, en spindelväv av historiska förväntningar, framtida krav och förlorade tillfällen och möjligheter. Naturligtvis önskar att jag att det inte låg till på det viset. Jag skulle kunna förneka, förneka att jag verkligen är i behov av en förändring, av handling och tveklöst ganska så mycket seo hosting. Men det är som sagt inte lätt. Enklast är naturligtvis att bara köra på i samma gamla hjulspår och låtsas som om allting är bra och att ingenting behöver förändras, förbättras och förnyas. Men det har blivit alldeles uppenbart att tiden då det var möjligt att blunda för problemen och de (skriande) behov verkligen är förbi. Just nu är det att gå vidare eller gå under som gäller, den saken råder det inget som helst tvekan om längre.

Jag är en samlarmänniska. Har alltid varit. Redan som barn samlade jag på i princip allt jag kunde hitta. Det här har hängt kvar i vuxen ålder. Numer bygger jag dock inte maniskt upp stora lager av kapsyler, idolbilder eller spelkulor. Däremot samlar jag på udda vinglas, sovjetiska mynt och exotiska recept. Av någon anledning är jag dock mindre bra på att laga de här matrecepten jag samlat på mig. Det händer nästan aldrig faktiskt om jag ska vara helt ärlig här. Visst det är tråkigt jag vet. Vad är för mening med att ha en enorm receptsamling om man aldrig lagar något från den? Tja… Ingen vad jag vet faktiskt. Men jag tror alltid att jag ska svänga ihop något nytt därifrån, tills jag står där i köket och känner att pasta med tomatsås det går ju fort att laga till och är dessutom väldigt gott och jag kan jyu alltid testa något av de där recepten i morgon. Men så blir det förstås aldrig.

Jag har kämpat hela dagen med att sätta upp ett partytält och nu är jag helt slut. En kompis till mig fick nämligen för sig att han skulle köpa ett partytält till sitt landställe och han behövde hjälp med att sätta upp tältet och dum som jag är så erbjöd jag mig att hjälpa till med det för jag visste ju inte vilket jobb det är att sätta upp ett så stort partytält så jag fick ägna hela dagen åt att kämpa med det förbaskade tältet och det var inte alls roligt för nu är jag helt slut och vill bara lägga mig i soffan och titta på tv. Det positiva är ju att jag slipper träna ikväll i alla fall för det var ju värsta träningspasset att sätta upp tältet och nu orkar jag verkligen inte gå och träna också. Nej jag ska gå ner och köpa mig en pizza och sen ska jag bara slappna av.

Är det bara jag eller har barn börjat bära allt dyrare kläder? Jag tycker mig se ungar som inte kan var äldre än att de går på lågstadiet springa runt i outfits som kostar en halv månadslön. Fast det kanske har med ökad kommersialisering och annat otyg att göra, ett tecken i tiden. En fingervisning på hur status och pengafixerat vårt eländiga krämarsamhälle verkligen är. Nu vet jag inte om det var bättre förr. På vissa områden kanske, men mycket var ju som bekant (för oss som var med alltså) betydligt sämre också. En sak är säker i vart fall; när jag gick i småskolan hade varken jag eller någon av mina klasskamrater och vänner (även fast det var flera som hade väl bemedlade föräldrar) särskilt exklusiva och dyra barnkläder. Det var inga designermärken och limiterade grejer från tjusiga modehus. Nej, föräldrarna verkar ha resonerat mer som så att ungen växer ju ur kläderna snart ändå här. Jag kanske kommer ihåg fel och överdriver men jag vill faktiskt minnas att de flesta hade ärvda kläder och hemmasydda overaller i bävernylon och sådant. Hm. Saker och ting förändras verkligen.

Jag har tänkt på en sak. Sådana här människor som är ansvariga för folkmord och till och med döms för det. Hur går det för dem när de väl släpps ut? Jo, jag är medveten att de flesta folkmördare antingen kommer undan, själva blir mördade eller avrättas efter en hyfsat summarisk rättegång som Saddam Hussein och Nicolai Ceausescu. Men någon gång så borde en förhållandevis ung folkmördare dömas till så där 20 år i fängelse för att sedan släppas ut. Jag undrar lite vad myndigheterna säger till en sådan person som precis ska återfå sin frihet. ”Lycka till i livet. Och så inga fler folkmord nu. Det står klart och tydligt att i lagboken att alla former av folkmord är förbjudna. Om det går ser vi helst att du även undviker allt vad etniska rensningar och deportationer av hela folkslag heter.” Är det så det går till? Ved gör de sen? Går till arbetsförmedlingen kanske. Eller hur går det på anställningsintervjuer. ”Berätta lite om dig tack.” …”Ja, var ska jag börja. Jag har suttit i fängelse 20 år för folkmord, ett litet, och diverse utrensningar. Jag är ganska bra på att laga datorer och jag kan första hjälpen.”

Det är så att jag sitter här och funderar över vad som kommer ske i helgen för det vet jag inte än, jag är en sån som ofta planerar vad som ska ske i helgen men inte den här gången eller i alla fall inte än, men det är väl bara att vänta och se. Men nu är det så att jag ska gå iväg med lite soppor så vi får se när jag bloggar nästa gång.

Haha jag hörde ett riktigt roligt skämt på lunchen idag, tyvärr blir det inte lika roligt när man skriver ner det så jag skippar nog det. För annars kommer ni säkert tro att jag har en värdelös humor och det har jag ju inte. Men nu är det så att jag tycker i alla fall att jag har en väldigt bra nivå på min humor men smaken är som baken.