Jag är en samlarmänniska. Har alltid varit. Redan som barn samlade jag på i princip allt jag kunde hitta. Det här har hängt kvar i vuxen ålder. Numer bygger jag dock inte maniskt upp stora lager av kapsyler, idolbilder eller spelkulor. Däremot samlar jag på udda vinglas, sovjetiska mynt och exotiska recept. Av någon anledning är jag dock mindre bra på att laga de här matrecepten jag samlat på mig. Det händer nästan aldrig faktiskt om jag ska vara helt ärlig här. Visst det är tråkigt jag vet. Vad är för mening med att ha en enorm receptsamling om man aldrig lagar något från den? Tja… Ingen vad jag vet faktiskt. Men jag tror alltid att jag ska svänga ihop något nytt därifrån, tills jag står där i köket och känner att pasta med tomatsås det går ju fort att laga till och är dessutom väldigt gott och jag kan jyu alltid testa något av de där recepten i morgon. Men så blir det förstås aldrig.

Jag har kämpat hela dagen med att sätta upp ett partytält och nu är jag helt slut. En kompis till mig fick nämligen för sig att han skulle köpa ett partytält till sitt landställe och han behövde hjälp med att sätta upp tältet och dum som jag är så erbjöd jag mig att hjälpa till med det för jag visste ju inte vilket jobb det är att sätta upp ett så stort partytält så jag fick ägna hela dagen åt att kämpa med det förbaskade tältet och det var inte alls roligt för nu är jag helt slut och vill bara lägga mig i soffan och titta på tv. Det positiva är ju att jag slipper träna ikväll i alla fall för det var ju värsta träningspasset att sätta upp tältet och nu orkar jag verkligen inte gå och träna också. Nej jag ska gå ner och köpa mig en pizza och sen ska jag bara slappna av.

Är det bara jag eller har barn börjat bära allt dyrare kläder? Jag tycker mig se ungar som inte kan var äldre än att de går på lågstadiet springa runt i outfits som kostar en halv månadslön. Fast det kanske har med ökad kommersialisering och annat otyg att göra, ett tecken i tiden. En fingervisning på hur status och pengafixerat vårt eländiga krämarsamhälle verkligen är. Nu vet jag inte om det var bättre förr. På vissa områden kanske, men mycket var ju som bekant (för oss som var med alltså) betydligt sämre också. En sak är säker i vart fall; när jag gick i småskolan hade varken jag eller någon av mina klasskamrater och vänner (även fast det var flera som hade väl bemedlade föräldrar) särskilt exklusiva och dyra barnkläder. Det var inga designermärken och limiterade grejer från tjusiga modehus. Nej, föräldrarna verkar ha resonerat mer som så att ungen växer ju ur kläderna snart ändå här. Jag kanske kommer ihåg fel och överdriver men jag vill faktiskt minnas att de flesta hade ärvda kläder och hemmasydda overaller i bävernylon och sådant. Hm. Saker och ting förändras verkligen.